måndag 18 november 2013

Tillbaka där isen håller...

Jag tror knappast att det finns någon här i norden som inte skulle ha respekt för is och då menar jag is på sjöar och havet. Redan då man är ett litet barn får man lära sig att inte gå ut på isen om man inte är säker på att isen håller.
Om det trots allt skulle gå så att man går igenom isen så skall man ta sig tillbaka mot det håll man kom ifrån eftersom isen bevisligen höll ända fram till det, som nu blivit en vak.
Denna logik känns för var och en mycket vettig och jag känner ingen som motsäger denna princip då det gäller is
Försöker man däremot tillämpa denna logik på byggnadsteknik då man talar med representanter för byggnadsindustrin, blir fallet plötsligt ett helt annat.

På en gång anses man inte mera vara förnuftig utan snarare dumdristig - men hur är det egentligen?

Jag har mycket svårt att avgöra vad som är orsaken - är det okunskap eller ovilja att upptäcka samband mellan olika förhållanden som får byggnadsindustrin att frenetiskt hålla fast vid sina principer att bara fortsätta framåt i vaken?
Det borde inte vara svårare än att konstatera att byggnadsindustrin gått ner sig i isen rejält och därmed borde vända tillbaka och se var isen höll senast.

Mycket förenklat kan vi väl säga att det började vända mot det sämre då man slutade "lyssna" till naturen och började bygga upp fysikaliska teorier som passade bättre in i industrins intressen. Många av dessa teorier är och kommer alltid att förbli enbart teorier som aldrig kommer att gå att tillämpa i verkligheten.
Samtidigt som man slutade "lyssna" till naturen så övergick byggnadsindustrin till att se naturen och dess processer som fiender - inte möjligheter!

Som ett enkelt exempel kan jag nämna fukt i byggnader - både i ångfas (torrt vatten) och i flytande form. Inom den moderna byggindustrin ses all form av fukt som ett problem som måste åtgärdas - med hjälp av diverse olika diffusionstäta hinnor, fuktspärrar och maskinella ventilationer. Allting produkter med relativt korta livslängder eller höga driftskostnader. De olika hinnorna i klimatskalet skall se till att fukten inte kommer in i konstruktionerna och den maskinella ventilationen skall sedan transportera bort den fukt som trots allt finns och uppstår kontinuerligt.

En konstruktion som huvudsakligen består av naturliga hygroskopiska (fukttransporterande) byggnadsmaterial och med en naturlig luftväxling löper sällan risk för att ta skada av fukt i ångfas - tvärtom så buffrar materialen fukten med den påföljd att luftfuktigheten inomhus hålls jämnare, behagligare och hälsosammare och överlopps fukt transporteras ut genom konstruktionerna. Det är naturens strävan till inre balans som står för fukttransporten - en av de möjligheter som naturen bjuder på kostnadsfritt! Ventilationen är självreglerande och utan driftskostnader.

Många av dessa naturens möjligheter har man utnyttjat i hundratals år, dom flesta rent intuitivt utan att ens försöka förstå mekanismerna som ligger bakom - det räckte med att man visste att det fungerar!

Fukt i flytande form, dvs. ett läckage in i klimatskalet som är långvarigt kan däremot nog förstöra en gammal byggnad - men det gäller vilken konstruktion som helst, gammal som ny!

Det är klart att det nu finns många som sträcker ut pekfingret och påpekar att det finns en massa gamla byggnader, t.ex. gamla skolor och andra, framför allt offentliga byggnader som har mögel- och inneluftsproblem fast dom är över 100 år gamla - och det stämmer, MEN jag kan nästan garantera att dessa byggnader har renoverats. På golven finns troligtvis täta ytmaterial, på väggarna ävenså, de gamla vädringskanalerna kan vara igensatta och som pricken på i:et har man installerat en maskinell ventilation som ser till att de hälsovådliga mikrober och toxiner som på grund av moderna material uppstår i konstruktionerna med säkerhet transporteras in i byggnaden!

Det skulle vara på tiden att kravla upp från vaken, tillbaka till stranden och konstatera att den riktning man valde förra gången var farlig...